Saknaden är stor..

Det är knäppt hur saker man ser och hör kan få en att fundera så mycket, ibland kanske för mycket, men jag kan inte låta bli. Jag blir så ledsen och känner mig så ensam när jag tänker tillbaka. Det är snart två år och fem månader sedan du lämnade oss, en söndagseftermiddag och jag kommer ihåg den i detalj än. De sista timmarna har gått i repris om och om igen i mitt huvud. Jag glömmer aldrig den dagen. Sen stannade det bara upp :(..

Jag saknar dig fruktansvärt mycket, mamma! Det är inte rätt nånstans, inte DU.. Jag saknar ord. <3


 

Jo jag märkte det, tyckte också att det såg lite konsigt ut, men orkade inte ändra :P hehe

Nej det är verkligen inte rättvist.. men du har vart så stark och modig genom dom här åren, beundrar dig <3

Fyfan, jag började helt ärligt gråta när jag läste det här inlägget.. Det är så overkligt, jag vet inte så mycket om hur allt gick till men jag minns det ändå så väl. Jag ser upp till dig så mycket sofia, hur du har varit så stark och att du har kommit så långt i livet. Jag saknar dig massor, hoppas vi kan ses snart vännen. Kraam

Jag Älskar Dig!

Jag saknar ocksa ord..har alltid saknat ord och har darfor aldrig riktigt sagt nagot till dig om din mamma. Det jag vill saga ar att jag beundrar hur fruktansvart stark du ar Sofia!